Häromdagen uppdagades det att en av receptionisterna som arbetar på hotellet inte är norrman som vi hela tiden trott, utan halvsvensk. Anledningen till förvirringen var att när jag kom för att presentera mig på hotellet var att jag sa på engelska: Hi I’m Maria and I’m coming from (det vi kallar Fritte) and I’m gonna work in the miniclub. Då svara karln: Du kan snakke norsk med mig hvis du vill.
Bra, tänkte jag. En norrman (vad tänker man annars liksom?!).
Så jag sa till min kollega Frida att han e norrman. Vi har snart i en månad gått och förundrats över hur ”bra” svenska han pratar, men att det märks att han inte förstår allt (av naturliga skäl trodde vi eftersom vi trodde han var från Norge). Därför för att vara extra tydliga har vi förtydligat saker på norska, så att Carlos (som han heter) skulle förstå.
Häromdagen gick vi med en fråga till honom. Vi undrade vad isglass heter på norsk om is är glass på norsk. Heter det is-is då elr? Nej, jag vet inte svarar han, jag har varit i Oslo en gång…
Jaha konstigt, tänkte jag och Frida och satte oss i lobbyn för att njuta av ett luftkonditionerat utrymme. Strax därpå kommer några norska gäster och frågar mig och Frida om vi vet hur man kommer in på det trådlösa nätverket. Nej, svarar vi men fråga Carlos han e ju norrman, han kan nog hjälpa till. Nej, han e ikke norrman han e ju svensk! Jag vidhåller bestämt att han e norrman (jag har ju aldrig fel, elr…)
Så självklart blir vi ju tvungna att fråga Carlos: E du svensk elr norsk?
Det visade sig att han visst var halvsvensk med svensk pappa och spansk mamma. Så fel man kan ha ibland…
Och ja, vi kände oss ganska dumma!!