Ibland blir jag nojjig. Bagateller växer till oanade proportioner, och man mår dåligt…för att man överanalyserar saker, ord, gester, beteende. Det behöver inte vara så j-a svårt att fråga saker rakt ut, men det är det. Eller så kanske jag ska lära mig lyssna lite bättre, och inte dra en massa slutsatser som visar sig vara helt fel.
Det är jag som är gammal, borde inte jag nån gång lära mig att sluta nojja?! Och varför nojjar jag egentligen?! Det är ju inte direkt så att Han är mannen i mitt liv, mer som medicin mot ensamhet. Om en vecka åker vi var och en till sitt och vi lär ju aldrig träffas igen. Det kanske egentligen bara handlar om att försöka göra tiden här lite roligare än vad det hittills har varit…
Vi har talat ut (elr mest jag), och surprise, surprise det är jag som beter mig som en idiot.
Jag minns allt…och tydligen han med. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är väl lika bra att lägga ner men å andra sidan röstar jag även för omspel.
Eller så kanske jag borde spara mig till GC ist…