Frk Svensson

4 månader av längtan, telefonsamtal, avstånd, planerande
Nu när vi äntligen är i samma del av världen trodde jag saker skulle bli annorlunda, men saker å ting har väl inte fallit ut som jag hoppades… som jag förväntade.
De få gånger som vi har träffats sen jag kom tillbaka har varit som förr, underbart. Det är som att komma hem igen, som om jag aldrig åkte!
Men tiden vi är isär är smärtsam. Han jobbar. Jobbar alldeles för mycket. Han har dessutom inte råd att säga nej till jobb. Vi gör upp planer, han får ett samtal om en körning han måste ta… och sen får jag spendera kvällen själv. Det gör ont. För han är ju så nära men ändå så långt bort.
Jag orkar inte ha det så här. Det börjar påverka alla andra delar av mitt liv här. Och jag kan ju inte ställa krav på honom att jobba mindre då det är som det är, och nu verkar det ju som att vi om ett par månader måste köra distansförhållande igen. Jag vill inte och jag orkar inte längre.
Så jag tror jag måste låta honom gå…