Plötsligt stod han bara där utanför min dörr. Han säger att han var tvungen att såra mig för att jag skulle släppa honom, men nu har han svårt att släppa mig… Han ville förklara.. Jag ville höra vad han hade att säga så jag släppte in honom.
Jag lyssnade, jag har inte blivit klokare…
Vi är inte ihop, men om det han säger är sant så är allt så mycket mer komplicerat än vad jag trodde från början. Det handlar om kulturskillnader, och annat som jag nog aldrig kommer att kunna förstå, men jag förstår att det som han vill och det han måste göra inte alltid är samma sak. Det som är självklart för mig, är inte lika självklart för honom. På ett sätt tycker jag att han ska stå upp för sig själv, på ett annat sätt förstår jag att han inte kan göra det…
Vi tycker ju om varandra och om situationen skulle vara en annan så hade det nog varit han och jag, men faktum kvarstår… Han är gift och även om de har levt isär väldigt länge så är han gift. Han valde att inte berätta för mig och det har jag svårt att smälta.
Och hans föräldrar vill att han ska leva med henne och inte med mig. Jag vill inte vara hans älskarinna för resten av livet heller… så jag valde mig själv istället. Jag valde att gå vidare utan honom. Det gör fortfarande ont att vara utan honom, men inte på samma sätt som tidigare i veckan.