>Kvällsfundering

>En kille, som vi kan kalla J, säger att det bästa sexet är sex utan skydd (varken tjejen eller killen), och de tjejer som vill vara med honom ställer upp pÃ¥ det…inget gummi, inga piller…inget skydd helt enkelt…
Ett pÃ¥stÃ¥ende som jag tror bottnar i alla killars önskan att fÃ¥ föra vidare sina gener, driften att fÃ¥ sprida sin säd…fortplantning osv…

Jag kan pÃ¥ ett sätt förstÃ¥ vad han menar efter att han vidareutvecklade sitt pÃ¥stÃ¥ende genom att säga att det yttersta beviset pÃ¥ kärlek är ju ett kärleksbarn…eller känslan att man vet att ngt magiskt kan hända…
det är pÃ¥stÃ¥ende som jag kan köpa…tanken är ju vacker.. men

Är det alltid i ett förhÃ¥llande rätt tidpunkt för att skaffa barn? Oavsett om man älskar varandra kan det ju vara omständigheter som gör att man just vid denna tidpunkt inte kan/borde skaffa barn…sÃ¥som ekonomiska, karriärmässiga eller praktiska omständigheter…

Om man i förhÃ¥llandet dessutom är oense om detta… vem bör vika sig och kompromissa …är det tjejen eller killen?

Det är ju inte bara risken/möjligheten/chansen (?) att man kan bli gravid… utan man utsätter sig ju för risken att fÃ¥ en STI…klamydia är fortfarande skrämmande vanligt, för att inte tala om risken för HIV.

Just i detta nu vet jag inte om jag kan ta J pÃ¥ allvar…han kanske bara har en stark önskan om att fÃ¥ barn…men han framstÃ¥r mer som en potentiell HIV-man som försöker lura sitt nästa offer i fällan….

Som sagt tanken att ngt magiskt kan hända är ju vacker…och jag har aldrig varit i ett förhÃ¥llande dÃ¥ jag ens har tänkt tanken om barn..och skulle jag det, kanske jag kade känt nÃ¥nting annat än…misstänksamhet..skepsism…cynism…

Egentligen vet jag inte vad jag ville säga genom att ta upp det här…men det här är ngt som är värt en fundering, nÃ¥got som rör sig i mitt huvud just nu…

Kvällsfundering

En kille, som vi kan kalla J, säger att det bästa sexet är sex utan skydd (varken tjejen eller killen), och de tjejer som vill vara med honom ställer upp på det…inget gummi, inga piller…inget skydd helt enkelt…
Ett påstående som jag tror bottnar i alla killars önskan att få föra vidare sina gener, driften att få sprida sin säd…fortplantning osv…

Jag kan på ett sätt förstå vad han menar efter att han vidareutvecklade sitt påstående genom att säga att det yttersta beviset på kärlek är ju ett kärleksbarn…eller känslan att man vet att ngt magiskt kan hända…
det är påstående som jag kan köpa…tanken är ju vacker.. men

Är det alltid i ett förhållande rätt tidpunkt för att skaffa barn? Oavsett om man älskar varandra kan det ju vara omständigheter som gör att man just vid denna tidpunkt inte kan/borde skaffa barn…såsom ekonomiska, karriärmässiga eller praktiska omständigheter…

Om man i förhållandet dessutom är oense om detta… vem bör vika sig och kompromissa …är det tjejen eller killen?

Det är ju inte bara risken/möjligheten/chansen (?) att man kan bli gravid… utan man utsätter sig ju för risken att få en STI…klamydia är fortfarande skrämmande vanligt, för att inte tala om risken för HIV.

Just i detta nu vet jag inte om jag kan ta J på allvar…han kanske bara har en stark önskan om att få barn…men han framstår mer som en potentiell HIV-man som försöker lura sitt nästa offer i fällan….

Som sagt tanken att ngt magiskt kan hända är ju vacker…och jag har aldrig varit i ett förhållande då jag ens har tänkt tanken om barn..och skulle jag det, kanske jag kade känt nånting annat än…misstänksamhet..skepsism…cynism…

Egentligen vet jag inte vad jag ville säga genom att ta upp det här…men det här är ngt som är värt en fundering, något som rör sig i mitt huvud just nu…

>Jag är en tinderstick-människa…

>Jaha. då var man ensam igen… vissa människor är bara så jäkla bra på att undvika förhållanden, jag är en av dem…varenda gång nån kommer för nära eller vill bli för seriös är det tack och hej leverpastej…jag vet inte varför jag är sådan..för alla vill i ju ha lite kärlek….men jag vill inte ha för mycket. Jag vet inte om jag inbillar mig att det inte finns nån som duger åt mig, eller att jag inte förtjänar att vara lycklig…jag tror inte att jag tänker så, men ibland så börjar jag ju undra.

Det fanns en kille, eller snarare man, som jag gillade, ganska mycket faktiskt..vi kom superbra överrens och det kändes jättebra. Han rörde mitt hjärta på ett sätt som…låt oss säga att det var länge sen sist som jag över huvudtaget kände så här…men vad gör jag….jag börjar träffa en annan kille istället som inte betyder nåt för mig…

  • jag berättar för kille nr 1 om alla mina dåliga sidor
  • jag låter kille nr 1 få se alla mina neurotiska sidor
  • jag låter kille nr 1 hjälpa mig att ta mig loss från kille nr 2
  • jag berättar för kille nr 1 hur jävla dålig jag är på förhållanden
  • jag säger till kille nr 1 att jag ska sluta med killar

och nu sitter jag här och undrar varför inte kille nr 1 vill ha mig…

Jag kommer att bli en av dem miserabla människorna som Tindersticks skriver låtar om…jag kommer att sitta där om trettio år på en rökig whiskeybar med rödmålade läppar och träffa andra emotionellt handikappade…och kanske på sin höjd få en ”rented rooms”-upplevelse…om jag inte skärper till mig så kommer det bli så…

Kanske dags att göra något åt sitt liv?!